Hjälp, var är katten?

Som vanligt satt Wille vid dörren och pep och ville gå ut. Efter lite trevande och tvekan gick han ut i det där konstiga vita. Sedan for han fram som en furie och försökte jaga snöflingorna som föll. Hoppade och skuttade fram och tillbaka. Det som inte är så bra med att ha en vit katt är att han liksom försvinner i allt det vita. Komouflage kallas det visst.

Jag förstår mannen som skulle rädda sin katt. Vem vill låta sin älskling sitta ute i vinterkylan? Katten hade suttit uppe i ett träd i flera dygn och kunde inte ta sig ner. Mannen skulle hjälpa katten ur trädet, men vågade sedan inte klättra ner igen. Jag skulle ha gjort samma sak. Kanske inte klättrat upp själv, men jag skulle i alla fall har skickat upp K eller nån annan modig person. Lite pinsamt att brandkåren måste komma och ta ner räddaren också, men räddningsaktionen lyckades. Först togs katten ner och sedan mannen, med hjälp av brandkårens stegbil. Slutet gott, allting gott.

Vi fick ju rädda Wille från toppen av en tuja i februari, när han blivit skrämd av en stor schäfer. Så jag vet hur det känns att ha en katt sittande i ett träd. K säger alltid att katter kommer ner så småningom i alla fall, när de blir tillräckligt hungriga. Men hur länge ska man vänta?

Läs även andra bloggares åsikter om snö, Wille, katter, kamouflage, vit, träd, räddning, svindel, brandkåren, stegbil