Lussebak

I går kväll bakade vi lussekatter, dottern och jag. Vi var väldigt trötta och flamsiga, men lyckades ändå genomföra baket och bullarna blev jättegoda, säger dottern och maken. Jag har ännu inte smakat, med de ser ju läckra ut i alla fall. Vi använde mjökfritt margarin, laktosfri mjölk, men vanligt socker, allt för att det största bullmonstret ska kunna äta utan att få ont i magen. Mitt i gräddningen kom jag på att jag sånär höll på att missa "Himlen kan vänta" och jag såg inte riktigt från början. Jag kan inte säga att det är mitt favoritprogram direkt, för det låter ju lite smått galet att vilja se på människor som kämpar mot svåra sjukdomar. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att titta. Trots att det i gårdagens program såg hoppfullt ut för de sjuka och de såg ut att må bra, fick jag en sån ångest när jag såg programmet. Jag skulle nog aldrig klara av att vara så optimistisk. Jag tror i och för sig att man får en styrka någonstans ifrån när man får ett besked om svår sjukdom, men hela tiden måste man ju bära med sig den oerhörda skräcken. Jag får ångest och blir knäsvag bara jag tänker på hur de har det.

Läs även andra bloggares åsikter om lussekatter, baka, bullar, socker, himlen kan vänta, ångest, tv, cancer, sjukdom