Sorgligt men sant

Jag vet inte om jag blir extra känslig för att jag är sjuk. Alltså inte sjuk sjuk, utan bara lite febrig och förkyld. Inte alls lika sjuk som de i programmet "Himlen kan vänta." Jag har följt hela serien och blivit både glad och ledsen om vartannat, men i kväll grät jag verkligen så tårarna sprutade. Inte bara jag grät förresten. Je fällde också en och annan tår. Vi blev i alla fall väldigt gripna av programmet och tänkte nog båda två att det är tur att vi har varandra, att vi är friska, även om livet inte alltid är så lätt att leva. Vi kramades och grät en liten stund och det kändes bra. Det var bara så sorgligt när Helena sa att hon inte ger upp och så vet jag att hon dog i augusti. Snyft. Jag tänker ju på min syster också som dog i bröstcancer och hur lite vi sågs på slutet, men jag orkade helt enkelt inte då. Nu ångrar jag mig ju fruktansvärt mycket och tänker på hur hon hade det. Det gäller att ta vara på stunderna, för man vet aldrig vad som händer i livet. En ljuspunkt i allt elände var att Frida är frisk och kan njuta av livet, även om sjukdomen förmodligen lurar som ett spöke någonstans i hennes medvetande.

Läs även andra bloggares åsikter om himlen kan vänta, död, cancer, als, sjukdom, fest, frisk, liv