Den stora granen utanför Rockefeller Center i New York.
I snart tre år har livet varit annorlunda. Tre långa år utan att det varit som förut. Första dagarna var helvetiska, jag grät konstant och hade riktig ångest. Kanske berodde det på att jag hade någon sorts influensa med feber och en väldig hosta och inte var riktigt kurant. Kanske hade det gått bättre från början om jag varit frisk, men jag hade ju nåt att skylla på att jag mådde som jag gjorde. Sakta men säkert gick livet in i vardagslunken igen, men med ett ständigt gnagande av saknad någonstans i hjärteroten, en känsla av att livet gått på sparlåga. Hittills har jag kunnat hålla det i schack, tänkt på annat när saknaden varit för stor. Tänkt att jag inte ska vara så självisk. Jag vet ju att hon haft det bra, utan mig. Hon är vuxen nu och klarar sig, alldeles ypperligt till och med. Visserligen har vi setts några korta veckor varje år, både där och här, men ändå har hon haft sitt liv där borta och vi har fortsatt med vårt här hemma.
Därför var det en riktigt glad överraskning när hon meddelade i går att de förmodligen kommer hem till hösten. Skolan kostar alldeles för mycket där borta (ingen överraskning direkt) och nu vet hon vad hon vill utbilda sig till och det kan hon göra här hemma. Att B ska följa med tog jag för givet, det gäller ju bara att hitta något för honom att jobba med, men det löser sig. Visserligen har de sagt förut att de ska flytta hit så småningom, men jag trodde det låg långt fram i tiden och har knappt vågat hoppas. Alla på jobbet säger hela tiden att hon aldrig kommer att komma hem igen och jag har väl också tänkt tanken, alltför många gånger. Har inte riktigt vågat släppa fram den där hemska tanken och för min egen skull har jag i alla fall aldrig slutat hoppas. Därför känns det extra roligt att nu får veta hennes och B:s planer. Det är som om jag fått en dröm att gå i uppfyllelse, som om livet plötsligt blev mycket lättare att leva.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, USA, Sverige, dotter, hjärta, smärta, glädje, dröm, lycka
Inlägg
2 kommentarer:
Jag blir glad för att du är glad.
Jag tror att det ibland är välbehövligt att vara borta från varandra en stund i livet oxå. Sedan att man flyttar utomlands några år är väl inget ovanligt, jag har många vänner som har gjort det och de är alla hemma igen, så att det där att man blir kvar tror jag faktiskt inte gäller så många när det väl kommer till kritan.
Jag hoppas Jo och B kommer in på de utbildningar de vill och kan skapa sig ett liv tillsammans här. Vad vill Jo bli nu?
Jag har full förståelse för dina känslor. Min äldsta dotter bodde i London i ett år. Hela tiden har jag varit livrädd för att de skulle stanna eller dra vidare till något annat land. Visst är det härligt att ungdomarna kan resa och se världen men man vill ju helst ha dem nära!!
Skicka en kommentar