
Jag har fått ”ärva” en bok av en av K:s jobbarkompisar. Boken heter ”Sekreterarhandboken” och är skriven av Henny Elghammar. Där finns bl a ett kapitel om en sekreterares sätt att vara.
Bl a får man veta att ett huvudvillkor är att vara
frisk.
"En sekreterare får inte vara borta ofta från sitt arbete."
Nästa huvudvillkor är ett
gott humör.
"En sekrererare behöver ett jämt och gott lynne."
Ett tredje villkor är ett gott
förstånd.
"En sekreterare bör ha en intelligens över medelmåttan."
”En chef ska inte offra tid på
småsaker och
enkla arbetsuppgifter som han kan överlåta på sin sekreterare. Det tillkommer
henne att på bästa sätt ta hand om dem, så att
han hinner med och orkar med sin pressande arbetsbörda.”
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Och chefen är en man, så klart.
”Sekreteraren ska kunna se positivt också på sitt eget arbete, tycka att det är
värt att utföras och att utföras väl.”
Vadå nedvärderande ...
”Sekreteraren ska omges av en atmosfär av
beredvillighet och
tjänstvillighet. Det ska ligga i luften hur gärna hon vill biträda med ett arbete och hur
glad hon är över att kunna
hjälpa till.”
Jamen visst, man blir ju sekreterare för att man vill ju så gärna kunna hjälpa till. Hallå, sekreterare är ett yrke som vilket annat. Jag vill påpeka att boken inte är från medeltiden, utan tryckt 1962, andra utgåvan, och det är ju skrämmande att det överhuvudtaget behövdes en sån här bok.
Det står till och med hur en sekreterares rum ska vara inrett; med ljusa målade eller tapetserade väggar – gärna ljust bengul, ljust grå eller svagt ljusgrön.
Läs även andra bloggares åsikter om
sekreterarhandboken,
sekreterare,
yrke,
Henny Elghammar,
medeltiden,
gammal,
kvinnosyn,
nedvärdering,
diskriminering,
böcker