söndag 4 januari 2009

Oro

Jag är nog världsbäst på att oroa mig. Oftast oroar jag mig helt i onödan, för saker som kan hända när jag inte har full koll. Som att flyplan ska störta, att toadörren går i baklås och ingen är hemma som kan öppna, att nycklar ska tappas bort så att man blir utelåst, att bilar ska köra av vägen, att värmepannan ska gå sönder nu när det är så kallt, att vattenledningar ska frysa, att den som vårdas på sjukhus inte ska bli bättre och att katten ska bli överkörd. Jag undrar egentligen hur livet vore utan alla dessa orosmoment. Finns det verkligen någon som aldrig oroar sig för något?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Men jisses! Du läter ju precis som mig salig mor. HON oroade sig ständigt över vad som skulle kunna hända... och det var skitjobbigt för oss ungar!

God fortsättning!

Anonym sa...

Jag tror inte att det finns så många som aldrig oroar sig för saker. Jag känner mig precis som du oroar mig mest för mina stora barn just nu men det går i vågor. våga vara orolig är mitt motto...

Anonym sa...

Jag oroar mig ibland, men väldigt sällan. Och då försöker jag tänka... varför ta ut elände i förskott! För oro är en stor energislukare...