Envis pappa

Att min 93-årige pappa är envis visste jag, men inte att han var så jädra stursk. Vi bestämde i onsdags att vi skulle skjutsa honom till mamma i dag. Antagligen kunde han inte vänta till klockan två, utan han ringde hit vid lunchtid.

"Jag tar bussen till mamma i dag, vi har ju inte setts sedan i onsdags", sa han.
"Nej, men vi ska ju skjutsa dig, det sa vi ju", sa jag. "Det har ju snöat och det är jättehalt."
"Nej, men om jag åker till J-torget och byter buss där så behöver jag inte gå så långt. Det går lika fort att åka buss som att åka bil."
"Nej, vi kommer och hämtar dig och skjutsar dig till mamma. Vi kan komma på en gång", försökte jag.
"Ja, men då säger vi så, jag tar bussen, den går om åtta minuter."
"Okej, gör det då", svarade jag uppgivet.

K ville dock inte höra talas om att hans gamle svärfar skulle åka buss. Han ringde upp pappa igen och sa att han skulle komma och hämta honom direkt och skjutsa honom till mamma.

"Jaha, ja. Då säger vi det."

Pappa vågade nog inte säga emot K.

När de kom fram till hemmet sa pappa: "Det var ju bra, nu kom jag ju direkt på ingången."

Jo, just det, det var ju det som var meningen.

Läs även andra bloggares åsikter om föräldrar, pappa, mamma, buss, skjutsa, bil, telefon, envis, snö, halt, svärfar, nöjd