Eftersom vi var på resande fot så missade vi ju Guldbaggegalan i går kväll. I och för sig var vi ju i krokarna, men jag hade inte ens en aning om att galan gick av stapeln. Man håller liksom inte koll på sånt när man har annat för sig och är på semester. Därför blev jag väldigt glad när jag fick veta att min favoritskådis Mikael Persbrandt fick en guldbagge för bästa manliga huvudroll i filmen ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som för övrigt fick pris som bästa film.
En som också skulle kunna vinna en guldbagge är min käre far. Trots sina 93 år tar han bussen och hälsar på mamma på sjukhuset, inte varje dag för det orkar han inte, men i alla fall varannan. I dag när jag kom till mamma så kände hon inte igen mig. Dels var jag ju klädd som en som jobbar på sjukhuset (eftersom jag gör det) och dels har min annars ganska bleka nuna förvandlats och fått en aningen brunare nyans efter en vecka i solen. Jag pratade som vanligt med mamma och hon svarade så artigt. Inte en min att hon skulle känna igen mig. Inte förrän pappa klev in genom dörren kom hon på vem jag var. Tråkigt men sant. Hur gammal man än blir så tror man ju ändå att man ska känna igen sina egna barn. Men så är tydligen inte fallet och det är ju oerhört sorgligt.
Läs även andra bloggares åsikter om guldbaggegalan, film, pris, skådespelare, Mikael Persbrandt, föräldrar, barn, minnessvårigheter, brunbränd, sorg
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar