En känsla av utsatthet

Det är svårt att som anhörig riktigt förstå sig på hur sjukvården fungerar. Trots att jag själv arbetat inom vården hela mitt vuxna liv får jag ibland en känsla av att en del personal som vårdar sjuka lever i annan värld än vi andra. I går ringde min pappa och sa att mamma ska få flytta till ett korttidsboende på fredag och någon, som för övrigt pratade väldigt fort, ringde från avdelningen där hon ligger och sa att pappa skulle komma dit med hennes rullstol innan flytten! Varför ringer en sköterska från sjukhuset till en 93-årig skröplig man och säger detta? Den som ringde måste väl ha märkt att pappa knappt hör ett ord vad man säger i telefon, och menade vederbörande att han ska ta rullstolen på bussen eller hur har det tänkt att han ska får dit den? Personalen har mitt telefonnummer och vem som helst kan väl förstå att det i stället är mer lämpligt och lättare för alla om jag åker dit med mammas rullstol. Jag är inte säker på att pappa hörde eller förstod alls vad människan som ringde sa egentligen, så i dag måste jag ringa och fråga om han fattat rätt. Jag förstår att alla som jobbar inom vården inte kan tänka på allt, men ibland undrar jag om en del tänker alls.

För övrigt är jag glad att mamma ska få flytta från det stora sjukhuset. Jag tittade förbi som hastigast och hälsade på mamma i går eftermiddag och jag kände mig inte alls välkommen som anhörig. Avdelningen var låst så man måste både bli insläppt och utsläppt och det skapar ju en känsla av fängelse, men det är väl för att inte de dementa patienterna ska rymma och jag kan förstå om de måste ha dörrarna låsta. Jag såg dock ingen patient som var uppegående, utan alla låg i sina sängar. Personalen tittade knappt åt mitt håll när jag kom och alla verkade totalt ointresserade. Jag antar att de visste redan då att mamma ska få flytta på fredag och det hade ju varit trevligt om någon sagt något till mig när jag ändå var där, i stället för att ringa till en halvdöv 93-årig make och meddela detta.

I går var ingen bra dag överhuvudtaget. Jag fick ett litet utbrott på jobbet, men jag känner att det bara är för mycket nu och min tolerans för lata människor är på minus för tillfället.

Jag kanske druckit för mycket kaffe helt enkelt, jag läste att det kan få folk att se spöken och höra röster.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, anhöring, demens, dövhet, gammal, rullstol, flytta, vårdpersonal, tanklöshet, stress, jobb, arbetskamratet