Jag trodde att jag fått rutin på det här med ungar som flyger ur boet. Men ack vad jag bedrog mig. Med de två första gick det liksom av bara farten, sonen skulle ju studera i Linköping och mellandottern skulle jobba som au pair i USA. Minstingen hade inga direkta planer efter studenten, men jag är glad att hon stått ut med oss pinsamma föräldrar så här länge i alla fall. Nu är även hon på väg att lämna föräldrahemmet och det känns en smula i hjärtetrakten. Naturligtvis är jag jätteglad att hon funnit kärleken och känner att hon vill satsa på den.
När man får barnen är det så avlägset att de en gång ska flytta och stå på egna ben. Visserligen har man förberett dem och sig själv på detta och uppfostrat dem med målet att de ska kunna stå på egna ben, men när den dagen verkligen kommer är det ändå som man inte är nog förberedd. Visst är det skönt att alla barnen kan klara sig så bra själva utan oss, men det kommer att bli bra tomt utan barn i huset. Det är tur att vi har Wille. Jag är nog lite sån att jag vill känna mig en smula behövd och Wille klarar sig ju inte utan oss.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, föräldrar, flytta, självständig, tomhet, Wille, katter, foto
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar