En sak som jag ofta tänkt på är att jag minns så lite från min skoltid, i alla fall på högstadiet och gymnasiet. Jag kommer inte ihåg vad mina klasskamrater hette eller ens knappt hur de såg ut och det skrämmer mig. Jag har aldrig använt droger eller mediciner som gör att man blir omtöcknad, men jag minns bara inte.
För några år sedan när vi hade en återträff med klassen från nian kom de andra ihåg detaljer och dialoger som utspelat sig som jag absolut inte kände igen eller ens hört talas om. Bland annat talade de om en lärare vi haft och jag kan inte minnas att jag ens sett människan förut. Jag blir ju jätterädd och undrar vad jag gick i för dvala eftersom jag inte för mitt liv kan minnas läraren ens. Mina klasskompisar på gymnasiet har jag bara ett vagt minne av, och vi gick ju ändå tillsammans i tre långa år. En gång för länge sedan när vi var på M-berg kom det fram en människa som jag tyckte mig känna igen i alla fall, men jag kunde då rakt inte minnas hennes namn. Det är hemskt att tala med en människa och låtsas att man vet vem det är, men hela tiden snurrar tankarna runt, runt och man försöker förgäves komma på namnet. Det är jättepinsamt och jag undrar om det bara är jag som upplever detta, eller om det är vanligt. Det är som om mitt liv mellan 13 och 19 år är som bortsuddat och jag kan bara minnas enstaka fragment. Ibland talar K om något som han minns från den tiden och oftast ser jag ut som en fågelholk för jag har inget minne av det han talar om.
I och för sig kommer inte K ihåg att en karl som han träffade häromdagen hade varit hemma hos honom flera gånger och fikat i ungdomen. K har inget minne av att ha träffat honom, men mannen kom ihåg att K var tillsammans med en ljus tjej, alltså jag. Det skulle vara roligt och se om jag kommer ihåg honom om jag fick se ett foto. K minns i alla fall inte honom och för mig är väl det en sorts tröst. Det kanske inte är jag som lider av minnesförlust, det kanske är ett naturligt fenomen att inte komma ihåg vissa saker. Det är kanske något gott att inte komma ihåg vissa detaljer från skoltiden, ibland kan det hända att det till och med kan vara mycket bra. Som om läraren strippar till exempel.
Läs även andra bloggares åsikter om klasskamrater, skola, minneslucka, minne, lärare, glömska, strippa,
söndag 9 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Känner igen det där! Kan det vara så att vi förtränger en del...
Jo, det är nog så. Allt oviktigt går bort helt enkelt. Annars skulle det bli överfullt.
Skönt att höra att andra inte minns också! Jag kan för mitt liv inte komma ihåg mina skolkamrater, nu tillämpade jag iofs tämligen "spontan" skolgång, men jag tycker att folk jag tillbringat så mycket tid borde ha lämnat mer bestående minnen.
Något annat jag alltid haft svårt för är att komma ihåg var jag träffat folk och vad de heter, jag känner igen ansiktena men kan för mitt liv inte minnas deras namn. Ganska pinsamt...
Skicka en kommentar