Gula kopior

På jobbet har vi en kopieringsmaskin. Inte den allra bästa eller finaste, inte ens särskilt modern. Men den behövs verkligen, många kopior blir det under en dag. Om det inte går att kopiera är det illa, och det vill till att vi kan fixa småfel, som t ex när pappret fastnar och går av i småbitar när vi försöker dra loss det. Otaliga gånger har jag fått ta till pincetten som jag har i sminkväskan för att få loss små pappersbitar. Alltid är det vi, eller snarare jag, som fixar om det är någon annan som strular till det. Jag kan nog snart ta jobb som kopiatorlagare. Allvarligt.

Innan vi flyttade till våra nya lokaler hade vi kopiatorn i ett förråd på avdelningen. En måndagmorgon när vi skulle ta de första kopiorna efter helgen tyckte vi att det luktade väldigt konstigt om kopiorna. Stanken blev värre och värre. Vi sniffade och luktade, och vi tyckte att det luktade kiss. Vi drog ut lådan där det vita, fina pappret läggs när man fyller på nytt och då såg vi den mörkgula, halvt torkade pölen av urin. Mycket riktigt. Någon liten förvirrad och nyopererad farbror hade helt enkelt tömt blåsan i vår kopiator i tron att det var en toalett.

Vi var dock tvungna att använda maskinen och kopiera och det skulle dröja jättelänge innan det kom någon som kunde göra rent den, så jag tog helt sonika på mig gummihandskar och tvättade allt som gick att tvätta, inuti och utanpå. Så småningom blev den skinande ren och stanken försvann. Men varje morgon efter detta höll jag andan en stund när jag skulle kopiera, tills jag blev övertygad om att ingen hade pinkat i apparaten igen.


Kopieringsmaskinen vi har nu står visserligen i anslutning till en patienttoalett, men ingen enda har tagit fel, än så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om kopieringsapparat, papperstrassel, kopiator, toalett, kiss, urin, rengöring, förvirring