Nog fällde jag mer än en tår när jag såg programmet ”Himlen kan vänta” i går kväll. Efter att ha sett hur dessa människor kämpar med sina dödliga sjukdomar, genom behandlingar och negativa besked tycks diskussionen på sporten om systrarna Kallurs stressfrakturer vara en fjärt i rymden. Jag vet inte, men jag kan inte tycka att stressfrakturer är någonting i jämförelse, de läker ju i alla fall så småningom och det ter sig fjuttigt och knappt värt att nämna att Jenny och Susanna Kallur inte vet om de kan ställa upp i VM i Berlin nästa år.
Läs även andra bloggares åsikter om Himlen kan vänta, cancer, sjukdom, död, behandling, stressfraktur, Sanna Kallur, Jennu Kallur, VM, friidrott
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar