I dag infaller den Europeiska donationsdagen för tionde året i rad. Det är meningen att vi alla ska ta ställning i donationsfrågan och det är viktigt att vi bestämmer själva och inte låter våra anhöriga ta det svåra beslutet åt oss om organdonation ska ske eller inte. Man kan anmäla sig på Donationsrådets hemsida för privatpersoner.
Jag har ännu inte tagit ställning än om jag ska anmäla mig till donationsregistret eller inte. Jag vet ju att jag borde, jag som jobbar inom vården vet ju att någon annan kan få ett nytt liv tack vara organdonation. Men jag har fått någon sorts konstig tanke i skallen och jag kan bara inte ignorera den. Kalla det vidskepelse, fobi, idioti, eller vad ni vill. Jag tror att om jag anmäler mig till Donationsregistret så skriver jag under min egen dödsdom på något sätt. Jag tror att om jag inte anmäler mig så kommer jag att leva lycklig i hundra år till, minst. Jag vet ju att det är helt befängt, att det absolut inte har någon betydelse, att döden kommer i alla fall, men jag känner att om jag anmäler mig för organdonation så kommer jag nog inte att leva så länge till. Idiotiskt är det, jag vet, men jag kan ändå inte släppa detta. Jag kan helt inte tänka tanken på att jag en gång ska dö, så enkelt är det nog.
Läs även andra bloggares åsikter om Europeiska donationsdagen, organdonation, donationsregistret, organ, ställningstagande, liv, död
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar