Lyx och prylar

Om jag inte fick shoppa på ett helt år, vet jag inte hur jag skulle må. För mig är shopping terapi. Både när jag är glad och när jag är ledsen känner jag en tillfredsställelse i att handla något, det behöver inte vara något dyrt, men gärna något lite lyxigare och inte så behövligt egentligen. Som en ny behå, läppglans, fina strumpor eller liknande. Jag tror att mitt "behov" av lyx grundar sig på att när jag liten fick vi bara handla det allra nödvändigaste eftersom kassan var skral, och när våra egna barn var små så gick ju pengarna till deras kläder och annat nödvändigt. Att handla mat däremot ger mig inget annat än ångest, dels är det väldigt dyrt med mat och dels är själva valet av matvaror ofta inte så genomtänkt, vi vet oftast inte vad vi ska laga för mat och då blir det mycket impulsköp. Jag blir rastlös i mataffärer, utbudet kanske helt enkelt är för stort. Är man inte heller sugen på något särskilt är det bara irriterande att behöva åka och handla och ändå inte veta vad man vill ha när man kommer dit. En lösning på det problemet vore en veckolista där vi kan planera vad vi ska äta dag för dag i veckan, men jag tror inte det skulle fungera särskilt bra heller för jag hatar att äta köttbullar när jag är sugen på något annat.

I dag är det Kanelbullens dag och vi ska väl gynna konsumtionssamhället och köpa några till eftermiddagskaffet. Eller om jag skulle baka?

Läs även andra bloggares åsikter om shopping, handla, konsumtion, kläder, lyx, kanelbullens dag, tillfredsställelse, prylsamhälle