Jag blir så ledsen när jag tänker på hur intoleranta många människor är. Man ska passa in i en mall, inte sticka det minsta utanför, då är man icke önskvärd i samhället eller på jobbet. Man ska rätta in sig i ledet, annars är det adjöss och goodbye. Världen är grym, människor är elaka, men samtidigt skulle inte så mycket fungera om alla gjorde som de ville, hade egna arbetstider utan att ta hänsyn till om det ställer till trubbel för resten av arbetskamraterna, hade sina egna lagar och regler. Om man ska ha någon chans här i livet får man inte vara egoistisk och bara tänka på sig själv, det är ett givande och tagande och någonstans måste balansen hittas så alla blir glada och nöjda.
Fotot föreställer en tavla som hänger i vårt rum på jobbet. Jag har aldrig tänkt på vad den föreställer, men den får illustrera veckans reflektion.
Mer torsdagsreflektioner hittar du om du klickar här.
Läs även andra bloggares åsikter om torsdagsreflexion, torsdag, intolerans, jobb, arbetskamrater, regler, egoism, fotoutmaning
Inlägg
7 kommentarer:
Det är inte lätt med människor. Hur man än vänder och vrider på sig själv, så finns det alltid någon som har kommentarer. Och man kan aldrig ändra på andra personers mindre trevliga sidor, men man kan ändra sin egen inställning och reaktion till hur de beter sig. På det viset blir man starkare och lär sig om sig själv istället.
Jo, det är en knepig balans. Både att få sticka ut, tillåtas att vara egen samtidigt som man ska eller måste i vissa avseenden passa in.
Illvilliga människor gör en trött...
Usch ja, en svår, svår balansgång. Vad är trevligt annorlunda och vad är för mycket annorlunda. Vad är en trevlig korrigering av ett beteende och vad är en otrevlig korrigering.
Råkade ut för en incident på jobbet när vi kom att ställas inför dessa begrepp och tankar. Hur hantarera man ett jobb där man faktiskt har till jobb att ge sina kollegor kritik (eller snarare ge kollegernas produkter kritik), där det är en viktig del i arbetsbeskrivningen. Och hur kritiserar man utan att det blir personligt. Hur ger man välmenande kritik? Hur stöttar man och tröstar även om något är uppåt väggarna fel? Tråden man balancerar på är så fantastiskt smal och det är jättesvårt att ge konstruktiv kritik utan att såra även om man inte vill såra.
Du har så rätt! Visst är det så, själv är jag utanför mallen rejält. Valde ju att vara hemma med barnen på heltid. Oj, vad mycket syrliga kommentarer jag har fått. Stackars mina barn som aldrig har gått på dagis! Men jag ångrar ingenting! Stå på dig. /Anette
det är inte lätt att försöka passa in i mallen. det jag kan tycka är svårast är just jobbet och hur man ksa bete sig där utan att gå över gränsen. Det är viktigt, som du skriver, att man är medveten om att detär ett givande och tagande.
Ja det är svårt det här med oss människor. Bra reflektion och vilken fin tavla!, den vill jag ha..
Har nog aldrig riktigt passat in i någon mall..? Bra reflektion och fin tavla. Men bigotteri är en sak som stör mig. Intoleranta människor är inte heller skoj, jag brukar skratta åt dem. Ofta får skrattet dem att krympa och tystna med sitt gnäll och dumheter. I alla fall en stund. Men mallar undviker jag! Skapar konflikter ibland, men det kan vara befriande. Känner att nuvarande arbetsplats är skapligt ärlig och öppen, det är trevligt :-)
Skicka en kommentar