Att blogga är beroendeframkallande

Inte har jag drömt om att bli kändis, men jag började blogga ändå. Författaren Gertrud Hellbrand skriver i artikelserie i DN om motiven bakom vår tids massrörelse. Jag skriver för min egen skull, och är det någon som vill läsa bjuder jag på det. Det är väl klart att det är kul att få respons och lite kommentarer, men jag ger mig sällan in i någon diskussion med oliktänkande. Och det är nog som Hellbrand tror, att bloggen läses av de närmast sörjande; familjen, vänner och bekanta. Och som någon så klokt sa att bara för att man har en blogg är man ingen journalist eller författare, utan alla skriver efter sina förutsättningar. Jag brukar nog inte skriva någon typisk dagboksblogg. Jag har ingen lust att redogöra precis hur mina dagar ser ut. Händer det något speciellt så är det ju kul att berätta, men oftast är tar jag upp saker jag tänkt på och funderat kring, eller så bara måste jag få tycka till om olika saker som händer runt om i världen. Jag har märkt att jag i alla fall läser tidningar på ett annat sätt än innan jag började blogga, jag bryr mig mer om vad som händer i omvärlden och känner att jag har börjat se på saker på ett annat sätt. Jag skulle nog ha väldigt tråkigt och trist om jag inte kunde uttrycka mina åsikter och känslor, bloggen fungerar som en sorts ventil. Ibland pyser det över och då måste jag bara skriva av mig. Men uppror eller revolt, nej det gör jag nog inte.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, blogga, ventil, uppror, DN, Gertrud Hellbrand, bloggosfären, skriva, åsikter, känslor