Fredagen den 13:e och alla hjärtans dag

Lite vidskeplig har jag väl alltid varit. Kanske ligger det i generna, för efter vad jag har hört av min far så var farmor den mest vidskepliga kvinnan på jorden. Pappa och hans syskon fick helt och hållet rätta sig efter sin mor och absolut inte göra något som hon trodde skulle föra otur med sig. Det sitter i lite hos mig, fastän det gått så många år sedan jag var barn, att jag inte ska gå på såna där runda järnbrunnar som finns i gatan. Särskilt brunnar som det står A på är oturliga att gå på, och jag undviker faktiskt att trampa på såna än i dag. Jag har försökt tänka att det kan ju inte spela någon roll om jag går på en A-brunn, men trots det bär det mig emot att göra det. Numera är jag väl ändå mest vidskeplig med att inte lägga nycklarna på bordet, det är något som jag bara inte kan göra. Men K gör det hela tiden, och vad jag vet har han inte råkat illa ut på grund av det i alla fall. Nej, vidskepelse är väl som vilken tro som helst, antingen tror man eller inte, det finns liksom ingen logik. Men jag vågar inte chansa med det där med nycklarna. Förnuftet säger en sak men oförnuftet en annan.


Även om det är en så kallad otursdag har turen varit på min mammas och pappas sida i dag. Äntligen kom den stora dagen då mamma fick komma hem igen. Jag har i och för inte kollat än om hon verkligen är hemma, men hon skulle komma vilken minut som helst när jag ringde till pappa vid tvåtiden. Nu är alltså ordningen återställd, mina föräldrar är återförenade och jag hoppas de har glädje av varandras sällskap ytterligare en tid. De har faktiskt varit gifta i snart 66 år och de klarar sig inte så värst länge utan varandra. I morgon är det ju alla hjärtans dag och de kan fira den hemma, tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om fredag, 13:e, otur, otursdag, vidskepelse, vidskeplig, fredagen den 13:e, turdag, föräldrar, alla hjärtans dag,