Åldersnoja kan komma plötsligt. Alla har väl sin någon gång i livet, eller flera gånger kanske. Själv hade jag väl min största åldersnoja, inte vid 40, utan innan jag fyllde 50. När jag väl kommit över 50-årsstrecket blev jag på något sätt lugnare. Nu kan jag tillåta mig att slappna av lite för det är ju nästan 10 år kvar till den förväntade 60-årskrisen. Om jag lever så länge.
Varför ska man egentligen tycka det är hemskt att fylla 40 eller 50 år? Man ska vara tacksam att man fått leva så länge överhuvudtaget. Jag skickade gratulationer till min syster häromdagen när hon fyllde 59 år. Hon beklagade sig att hon blivit så gammal, men i nästa andetag sa hon faktiskt att hon i alla fall är glad att hon fått fira den dagen för det är ju inte alla förunnat. Vår egen syster gick ju bort innan hon ens fyllt 49 år.
Ålder och åldrandet är ju inget vi kan göra något åt. Det är ju som det är. Även om vi genomgår plastikkirurgi, skönhetsbehandlingar eller tränar häcken av oss för att se yngre ut, är ju vi så gamla som vi är. Döden kommer oundvikligen förr eller senare och åldern tar ut sin rätt, även om vi vid hög ålder ser ut som 30 och inte känner oss en dag äldre än 25.
Läs även andra bloggares åsikter om ålderskris, ung, gammal, ålder, ungdom, livet, döden
Inlägg
