Jag får ofta frågan av arbetskamrater om jag inte tycker det är jobbigt att ha en dotter i USA, så långt bort. Jag brukar svara att det såklart är jobbigt ibland, men i vardagen har jag börjat vänja mig, hon har ju varit där i 2½ år nu. Det är bara om det händer något speciellt, eller om någon av oss blir sjuk som saknaden blir alltför stor. Just nu är hon inte riktigt frisk och det känns extra svårt att det är ett helt hav mellan oss. Tanken på att hon är där och jag är här är nästan outhärdlig, hon är ju fortfarande min lilla flicka, fast hon nu är 22 år. Vi hörs ju ganska ofta på msn, och vi hade kontakt senast i går. Hoppas att hon mår bättre i dag.
Läste också om orkanen Gustav. Inte för att Jo bor i dess färdriktning, men man kan aldrig så noga veta vad vädrets makter ställer till. Orkanen väntas nå USA:s sydkust sent på måndag eller tidigt på tisdag och vi minns ju alla vilken katastrof orkanen Katrina orsakade.
Av min andra dotter fick jag i går en riktig kärleksförklaring. På väg hem med tåg från älsklingen för en kort mellanlandning, på språng till en inflyttningfest i Skara, skickade hon ett sms som jag blev jätteglad för. Jag var ju tvungen att fråga vad anledningen var och hon svarade att hon bara kom att tänka på att jag är den bästa mamman i världen! Sånt värmer verkligen och det kan jag leva länge på.
Läs även andra bloggares åsikter om saknad, kärlek, barn, orkan, Gustav
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar