Fågelfångaren Wille

I går, precis när vi skulle äta lunch, kom Wille hoppande genom häcken med något i munnen. Vi såg hur det flaxade. Jodå, det var en fågel han hade fångat. En fågel som utan framgång försökte komma loss ur hans käftar. Lite blod syntes på Willes nos och vi tänkte nog att fågeln var döende. Vi försökte få tag på katten innan den sprang in genom altandörren och in i vardagsrummet, men han var för snabb för oss. Han satte sig under matsalsbordet, på mattan, och blodet droppade från fågeln. Snabbt fick jag se till att inte yngsta dottern fick syn på fågeln i munnen på Wille. Hon är väldigt känslig och skulle aldrig vilja se en död fågel i Willes närhet. Snabbt fick jag ut henne på altanen så K kunde ta fågeln ur Willes mun. Den visade svaga livstecken, men var alldeles för skadad för att överleva, så K gjorde snabbt slut på fågelns liv så att den slapp plågas mer. Han gick sedan ut och slängde den lilla fågeln i komposttunnan. Je blev alldeles bestört när vi berättade om Willes jaktlycka och bestämde att hon ville begrava fågeln, så efter maten fick den lilla fågeln komma i jorden, i rabatten, med ett litet kors gjort av två träpinnar.

Läs även andra bloggares åsikter om fågel, jakt, katt, begravning