Jag är så
gammal så jag kommer ihåg att det fanns både ettöringar och tvåöringar. Jag kunde gå till godisaffären och köpa ettöresgodis, små runda piastrar som var supergoda. Jag brukade handla för en 25-öring, ett litet silverfärgat mynt som också är ett minne blott. Dessutom fanns det femöringar.
Nu är
50-öringen död och begraven. Inte kommer jag att sakna den.
50-öringarna låg som små
värdelösa plåtbitar i plånboken och skramlade. Faktiskt brukade jag stoppa dem i insamlingsbössor när jag fick tillfälle, lagom mycket att skänka för en som har näst intill minimilön. Inte för att jag har kontanter så ofta. Det är sällan jag går till bankomaten och hämtar pengar. Kortet funkar jättebra, i alla fall på de flesta ställen. Snabbt och enkelt. Och man behöver aldrig tänka att på att pengarna inte ska räcka. Kanske bidrar det till att jag handlar lite extra eftersom det finns pengar på kontot och inte bara en femhundring i sedelfacket på plånboken.
Nu är enkronan den minsta valören bland mynten. Och snart förvinner väl den också. Jag kommer inte att sakna den.
Läs även andra bloggares åsikter om
mynt,
50-öring,
kontanter,
kort,
affär,
Riksbanken,
sedel,
uttagsautomat,
plånbok,
skrammel,
inflation
Inlägg
1 kommentar:
jag minns 25-öringarna å 10-öringarna. när vi barn råkade hitta en 10-öring så blev vi glada för det fanns EN godis man kunde köpa för det i kiosken. på den tiden öste man inte ner godis me spade i en jättepåse, utan man gick till kiosken, nådde knappt upp till disken, å sen pekade man: jag vill ha en sån, två sånna, å en sån..... d va tider det!
Skicka en kommentar