Engla i mina tankar

Jag tänker mycket på Engla och framför allt hennes mamma, som slits mellan hopp och förtvivlan. Alla som har barn vet hur det känns i den stunden när man inser att barnet är försvunnet. Jag har haft turen att hitta mina barn alla gånger de inte kommit hem i tid och varit "försvunna." Men jag vet ändå hur det känns i hela kroppen och huvudet, tiden står stilla men ändå hinner man tänka så himla mycket, hinner tänka tusen tankar om vad som kan hända ett barn, tänker på bäcken, på alla hårda bilar och "fula gubbar." Man målar upp det värsta scenario, men ändå är ju det ingenting mot vad Englas mamma har gått igenom hela veckan som gått sedan Engla försvann.

Även om mina barn inte är här just nu, så vet jag i alla fall att de har det bra. Sonen och jag har en tyst överenskommelse att "inga nyheter är goda nyheter." Varken han eller jag är så mycket för att ringa och prata om allt och ingenting, han hör av sig om det är något särskilt och jag ringer också bara om det är något speciellt jag vill tala om.

Dottern i USA "talar" vi med via msn i alla fall ett par gånger i veckan. Hon har det också bra och jag vet att vi inte behöver oroa oss för henne speciellt mycket. Åndå tänker jag ibland att det långt att ta sig till henne om det skulle hända nåt och jag får ångest av att tänka att bara flygresan tar minst 8 timmar över Atlanten.

Yngsta dottern bor ju hemma och vi träffas ju varje dag, men just nu är hon hos sin älskling i Kungliga Hufvudstaden. Hon och jag ringer gratis till varandra, men det är ändå hon som ringer mest, eftersom jag tycker det känns pinsamt att ringa i tid och otid och "störa." Ändå vet jag ju att hon vill att jag hör av mig och klagar om hon inte hört något från mig på en hel helg.

"Hoppet är ett av dessa läkemedel som inte botar men tillåter oss att lida längre." (Marcel Achard)