Tio för de stora och fem för de små

När jag var riktigt ung var jag tokig i att åka karuseller, som det hette då. Usch, det låter som jag är minst 100 år. Att åka virvelvind var det bästa jag visste och aldrig blev jag åksjuk eller tyckte att det blev för mycket snurrande. Sedan jag fick barn har jag inte varit lika förtjust i att åka något som snurrar när vi varit på Gröna lund eller Liseberg. Jag vill egentligen inte åka något alls, jag kanske skulle kunna tänka mig att åka radiobilar på sin höjd. M tror jag är lika försiktig som jag numera är, men Jo och Je är nästan överdrivet hängivna nöjesparksåkare och K brukar åka allt som inte snurrar runt. Flickorna ska hinna åka så mycket som möjligt och jag tror inte de har vett att vara rädda. Om jag ska åka berg- och dalbana så får ju för mig att vagnen jag sitter i inte ska följa rälsen, utan ska fortsätta ut i tomma intet högst upp när det svänger, t ex när jag åker Balder (jag har bara åkt den en gång och aldrig mer). Jag får alltid för mig att bultar ska lossna, att vagnarna ska tappa hjulen eller att bromsen inte ska fungera. Mycket av tjusningen försvinner ju om jag ständigt ska oroa mig för vad som ska kunna hända, men jag antar att det är en form av självbevarelsedrift. Och jag är inte så fjantig som är rädd egentligen, för min värsta mardröm har blivit verklighet. En svår olycka inträffade på en nyöppnad berg- och dalbana i Århus i Danmark i går. En vagn spårade ur och störtade mot marken och fyra personer skadades och fördes till sjukhus. Såna här händelser gör ju att jag blir ännu mer benägen att låta bli att åka, men jag tror jag överlever ändå. Det finns ju så mycket annat i livet som ger kittlingar i magen.

Läs även andra bloggares åsikter om berg- och dalbana, nöjespark, Århus, Danmark, olycka, karusell