Är Pridefestivalen politik?

Under tio dagar ska presschefen Anna Söderström ta hand om drygt fyra hundra journalister och se till att de förmedlar en bra bild av Pridefestivalen. Det är en viktig roll. Jo, det är väl viktigt att alla får en så bra bild av detta fullständigt otroligt onödiga jippo som möjligt, men att ha full koll på allt som skrivs verkar ju lite absurt. För de inblandade är det naturligtvis dödligt allvar, men jag tycker attPridefestivalen bara känns löjlig som fenomen. Varför ska alla homosexuella, bisexuella och transpersoner göra så stor affär av sin sexuella läggning att de behöver basunera ut det till alla och ordna en festival för att synas riktigt ordentligt? Anna Söderström säger att sex är politik där bl a ett stopp för hivspridningen ska debatteras, samtidigt som man kastar dildokubb(?!) och spelar sexspel. Detta gör ju att i alla fall inte jag kan ta denna Pridefestival på allvar. Det jag retar mig på är att HBT-personer alltid tycker att de är så speciella att de måste få stå och hångla i Ikea-kön eller mitt på stan bland folk och uppträda så demonstrativt hela tiden. Jag skiter i vilken sexuell läggning folk har, lika mycket som de skiter i min, men jag behöver inte visa hela tiden att jag är heterosexuell och jag tycker inte heller att HBT-människor behöver överdrivet uppvisa sin sexuella läggning hela tiden. Jag tycker inte alls att sex är skamligt, jag är inte religiös eller böghatare, men jag tycker faktiskt att Pridefestivalen med Europride blir lite för mycket "här kommer jag och jag är bög/flata/transsexuell" och löjlig karneval för min smak, allt handlar ju faktiskt inte om sex här i livet.

Kom, kom, kom ihåg mig så som jag är när jag är som bäst
Så ska jag komma ihåg dig så som du är när du är som bäst
Säg, säg något snällt
Säg, säg någonting som jag kan spara på (Lasse Lindh - Säg något snällt)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Pride, Europride, sex, homosexuell, kärlek,