onsdag 14 oktober 2009

Tre barn är nog

Nog för att jag tycker om barn och själv skulle vilja haft fler än de tre vi fått. Men barn tar tid. Oerhört mycket tid. Och kraft. En del säger att att det inte är så stor skillnad hur många barn man har, den första är jobbigast och sedan får de andra bara hänga på. Men varje barn är en unik individ, alla barn är olika och alla barnen måste få lika mycket tid med sina föräldrar. De kan inte bara leka med sina syskon och ta hand om varandra. Visst är bebisar gulliga, men man ska också orka ta hand om och stötta sina barn när de blir tonåringar och på väg in i vuxenlivet med allt vad det innebär. Då börjar väl egentligen den största utmaningen och då blir man glad att det är "bara" är tre att oroa sig för.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

5 kommentarer:

karro sa...

Jag tycker det är roligt att en del vill ha och får stora familjer och inte är så där tråkigt vanliga, men själv så är jag ganska så nöjd som jag har det. Däremto tror jag att man skapar tid efter förutsättningarna och ork med för den delen, man vänjer sig vid vad man har. Dock skulle jag personligen gärna smocka till den enbarnförälder som säger sig ha fullt upp.. på inte tal om nollbarnsföräldrarna.

Gummifarsan sa...

Håller fullständigt med - i tonåren börjar prövningen och behovet av stöd är definitivt som störst. Har tre tonåringar plus en sjuåring som gör vardagen mer intressant :)
Gummifarsan

Hanna sa...

Småbarn är söta men tar tid...

Anonym sa...

Ja tre barn är alldees lagom håller jag med om. Kan bara instämma i att det är sju gånger fler saker att oroa sig över med tonåringar än vad det är med småbarn. Man har en ständig oro för dem, men det har man så klart med de små med, men det händer så mycket hela tiden och man har inte riktigt samma kontroll över dem som tonåringar. Sen är ju humöret på dem helt otroligt ibland.../ Anna S

Anonym sa...

ja ett hade väl räckt :)