Och så levde de lyckliga...

Jag tror att vi alla är bitterfittor inom något område. Det är den svenska avundsjukan, alltid är det någon som är avundsjuk för att de inte har lyckats lika bra som någon annan, antingen med man, barn och familjebildning eller yrkesliv och utbildning och måste kraxa som en olyckskorp så fort någon annan står i begrepp att lyckas. Jag tycker man inte behöver vara så förbannat negativ hela tiden. När man står i begrepp att bilda familj vill man väl inte höra statistik om hur många par som skiljer sig per år, utan i stället hur många som lyckas hålla ihop hela livet och kan glädjas åt att bli gamla tillsammans.

Själv är jag en bitterfitta för att jag harvar kvar på landstinget, sliter ihjäl mig för slavlön och inte lyckats ta mig därifrån på 30 år. Jag kan kraxa om någon lämnar landstingets trygga värld och får jobb i den privata sfären och brukar säga att hon snart kommer tillbaka till tryggheten och kamratskapet hos oss.

Däremot har jag ju lyckats bra med man och barn och är en av dem som lyckats bli en kvinna på 50 år med utflugna barn (så gott som i alla fall) som kan se tillbaka på ett liv fyllt av barn och kärlek, utan bitterhet och martyrskap. Jag vet att man kan få både och. Jag vet att man inte måste ha en sur gubbe som inte är rolig.

Läs även andra bloggares åsikter om bitterfitta, kvinna, Malin Wollin, uppmuntran, äktenskap, barn, skilsmässa