Make love, not war

Ibland undrar jag varför jag lägger ner tid och energi på att blogga. Men hela tiden kommer jag till samma svar; jag behöver blogga för att bearbeta allt som jag funderar på, alla intryck jag får när jag läser tidningar, pratar med arbetskamrater eller ser på tv. För mig är bloggandet ett sätt att koppla av, men också ett nödvändigt sätt att formulera mina egna tankar och åsikter, i stället för att bara skriva allt som andra säger i diktaten jag skriver. Jag är dessutom ingen talare, men har alltid kunnat uttrycka mig i skrift och det gäller ju att utnyttja det positiva. Jag skriver väl inte alltid så genomtänkta saker, jag är ingen politiker, inte speciellt välutbildad, men jag tycker väldigt mycket om saker och ting, är kanske lite obekväm, vill gärna protestera när jag upplever att något är orättvist eller helt uppåt väggarna. Jag får oftast ganska snälla kommentarer, men också en del väldigt spydiga och dumma också. Framför allt tror jag att det är yngre killar som retar sig på att en 50-årig kärring uttrycker sina åsikter i en blogg, men jag är trött på att alltid lida i det tysta, jag vill också säga vad jag tycker och här har jag min chans. Passar det inte att läsa så är det bara att låta bli. Jag brukar snabbt gå vidare om jag inte tycker det jag läser ger mig nåt, och det finns ju så många bra bloggar, varför ödsla tid och energi på dåliga? Hellre slutar jag läsa och drar vidare än skriver någon dum kommentar.

"Jag vet ingen obehagligare känsla än att vara arg i största allmänhet utan någon att vara arg på." (Frank Colby)

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, blogg, avkoppling, privatliv, åsikter, tyckare, protest, kommentarer,