Jag har ju en dotter i USA. Hon bor där och jobbar just nu, men ska snart fortsätta sin utbildning, som hon tvingades ta en ofrivillig paus från. Men nu är hon tillbaka där sedan drygt ett halvår. Och det är ju jättekul att hon får bo med sin amerikanske man och kan slutföra sin utbildning.
Men det gnager lite i mig att hon är så långt borta. Och jag tänker varje dag, att om det skulle hända nåt, hemska tanke, hur fort kan jag ta mig dit då? Om hon skulle behöva mig/oss, hur snabbt kan vi vara där? De andra barnen bor ju på rätt nära avstånd så det tar ju bara ett par timmar att ta sig dit. Men över Atlanten tar man sig inte i ett nafs.
Jag är ju så larvig, men så fort jag hör att de ska ut och åka bil, säger jag till dem att köra försiktigt. Precis som om det skulle hjälpa, men det känns i alla fall bättre att säga så. Som någon slags besvärjelse.
Naturligtvis säger hon att det är lugnt, "det vet du ju mamma, att jag alltid kör försiktigt." Jo, jag vet det. Men alla andra miljoner bilister som finns i det landet, kör de alla så försiktigt?
Det är inte lätt att vara mamma, även om barnen är vuxna och klarar sig alldeles ypperligt på egen hand. Och det är ju meningen att de ska ju klara sig självständigt. Men jag oroar sig alltid över nåt. Och det lär väl aldrig gå över.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar