Efter att haft tre barn boende hemma under de senaste 26 åren (nåja, antalet barn har väl varierat en del, i alla fall de sista åren) är det inte så konstigt om det känns tomt när den sista lämnar boet. Under alla år har man känt sig behövd, känt att de kommit i första hand, ens egna önskningar har fått stå tillbaka för det mesta. Nu är det plötsligt mig själv och K jag ska tänka på, och det känns väldigt konstigt. Att inte behöva tänka ett steg längre hela tiden, att vara spontan, det är svårt när man är van att varje dags aktiviteter noga planerats för att hinnas med. Det är lätt att känna sig rastlös, att inte njuta av att äntligen bara vara vi två, att kunna ta dagarna som de kommer. Är man van att livet går i 170 knyck blir det kanske så. Numera händer det ju liksom ingenting.
Det är tur att vi har katten, han har blivit väldigt kelen och vill gärna vara nära oss. Jag tror att han saknar sin "lillmatte" en del. Skrivbordet har blivit Willes nya favoritplats på morgonen när jag sitter vid datorn. Det ser inte särskilt bekvämt ut för han får inte ens plats ordentligt, men han är ju nära mig och det verkar vara viktigt för honom. Dessutom blir det väldigt varmt och skönt under skrivbordslampan. Man får passa sig för ibland råkar han trycka på någon tangent med tassen och då kan det man skriver helt plötsligt bara försvinna.
Fler torsdagsreflektioner hittar du
här.
Läs även andra bloggares åsikter om
torsdagsreflektion,
torsdag,
Wille,
katter,
föräldrar,
barn,
vuxna barn,
foto
Inlägg
8 kommentarer:
Vilken underbar bild, och dina ord känner jag igen .
Inte helt lätt att anpassa sig till stillheten när livet som i mitt fall bestått av fyra barn plus en massa andra kompisar.
Men sakta och säkert börjar man gilla stillheten och att allt ligger där man lagt det.
Det kan jag tänka mig att det känns konstigt, när siste "flugit ut".
Min äldste flyttade i höstas och jag känner ingenting. Börjar tro det är något fel på mig. Men jag hör att han trivs i sin nya stad och skolan så då känner jag att det är ok. Det är ju liksom tidens gång. Dessutom har jag ju fortfarande tre barn kvar hemma.......får väl se hur det känns när siste man lämnar boet! /Anette
Tänk vad viktigt det är för människan att vara behövd! Som du skriver blir man nästan förvirrad när man inte längre är behövd på samma sätt som förut. När man pratar om äktenskap så finns det några tillfällen av livet när flest äktenskap kraschar, 7-årskrisen är ett sådant tillfälle, när barnen flyttar hemifrån är ett annat. Ni har katten att flytta över fokus på...och tänk vad härligt den katten har det att bli ompysslad och älskad precis hur mycket som helst. Jag hade hund när jag levde ensam och på många sätt var det han och jag mot världen, han var mitt allt!
Undra om människan behöver någon att älska för att känna sig älskad?
Tjusig katt du har och det där känner jag igen, med katt nära som råkar eller medvetet trycker på lite tangenter för att få uppmärksamhet.
Förstår att det blir tyst när barnen är utflugna och helt plötsligt har man en massa tid med sig själv, som man inte vet vad man ska göra med.
allting får ta sin tid och ni kommer säkert längs vägen hitta nya meningsfulla spontana vanor eller ovanor.
Störtskön bild. Mina föräldrar sa samma sak när jag flyttade... det var en påfrestning. Jag och mannen har några år kvar, men kan man förbereda sig måntro? Eller vill man det? Tål att funderas på.
Kan tänka mig att det känns tomt utan barnen, men jag är säker på att ni kommer att vänja er vid det och sedan njuta av livet precis som förut, om än på ett annat sätt. Det finns ju mycket annat man kan aktivera sig med när man inte har några barn hemma att tänka på -det gäller bara att hitta vad.
Tja det där med katter och datorer. När våra katter var små så låg de på var sin sida av datorn på mitt miniatyr skrivbord. Nu när de blivit snart ett år så får de inte plats alls att ligga ner, fast det hindrar dem ju inte från att trampa på tangenterna och ligga i knät på en när man sitter vid datorn.
Skicka en kommentar