Jakten på knopparna

Hur lång tid kan men egentligen ägna sig åt att leta efter knoppar att sätta på garderobsdörrarna? Vi var ute i två timmar och var nära att ge upp. Visserligen hittade vi massor med olika knoppar, både på två olika byggvaruhus, Ikea och Indiska. Men de hade ju inga som dög åt oss förstås.

På M-berg träffade vi på vår gamla klasskompis från H-berg. Jag kände igen och hälsade på hennes dotter, men såg inte att hon också var med. När vi redan hade gått förbi varandra hörde jag någon som ropade mitt namn. Vi hade som vanligt mycket att prata om. Det är bara så synd att vi träffas alltför sällan.

På tal om att träffa gamla bekanta, Häromdagen var jag med om något obehagligt. Jag såg en före detta granne från B-haga på apoteket och skulle precis hälsa när hon helt plötsligt vände bort blicken och blev väldigt intresserad av lamporna i taket och allt annat. Hon, som annars brukade prata så man inte fick en syl i vädret, låtsades som om hon inte sett mig. Väldigt obehagligt. Jag blev så snopen så jag kom helt av mig. Men det kan ju vara så ibland, att man helt enkelt inte orkar prata med någon. Så var det nog. Intalar jag mig i alla fall. Jag kände mig faktiskt lite som Caroline af Ugglas, en känsla av att känna sig ful, äcklig och vidrig, och att ingen människa vill prata med mig.


Om ni undrar om vi hittade några knoppar till garderobsdörrarna så gjorde vi faktiskt det, på andra sidan stan, i Lillån. På före detta Wessels, eller B&W, eller som det numera heter: Coop Forum.

Läs även andra bloggares åsikter om shopping, lördag, Marieberg, knoppar, klasskamrat, granne, Coop Forum, lycka, Caroline af Ugglas