Jag förstår om intensivvårdsläkare är rädda. Rädda att göra fel, rädda att patienten inte svarar på behandlingen, rädda att behandlingen skadar mer än gör nytta. Svårt sjuka patienten är sköra, livet hänger på endast en tunn tråd. Minsta lilla misstag kan släcka livet på sekunder. I synnerhet små, för tidigt födda barn måste läkare vara livrädda för att behandla fel. Där går man in med livsuppehållande behandling direkt, håller barnen vid liv i en konstgjord livmoder. Alla pyttesmå barn går inte att rädda. Många blir skadade för livet av att födas för tidigt, det ska ju egentligen inte vara möjligt att leva utanför livmodern i vecka 25, när bebisar behöver 40 veckor för att bli riktigt klara för livet. Jag tror att vi ibland ställer för höga krav på sjukvården och läkare i synnerhet, att vi till varje pris måste rädda liv, även om livet blir smärtsamt och plågsamt. Att en barnläkare, som jobbar med för tidigt födda barn, räddar många, ser många dö, med berått mod tar livet av ett barn för egen vinning tror jag inte sker. Om inte läkaren är psykopat eller har någon annan psykisk rubbning. Att sluta ge livuppehållande behandling när barnet är så hjärnskadat att det är bortom all räddning, att göra barnets sista timmar i livet uthärdliga med smärtstillande och andra medel för att barnet inte ska lida, är det mord?
Den läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som misstänks för att ha dödat ett spädbarn är nu häktad. Efter att ha läst händelseförloppet om flickans död i DN verkar det hela minst sagt märkligt. Och man kan ju diskutera i all oändlighet hur tidigt födda barn vi ska rädda till livet och hur stora krav vi kan ställa på sjukvården.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, läkare, intensivvård, sjukvård, hjärnskada, mord, dråp, prematur
Inlägg
2 kommentarer:
Läkaren har helt enkelt blivit en syndabock. Misstag hade ju begåtts tidigare och läkaren fick ta den stora smällen trots att hon säkerligen gjort allt enligt praxis.
Som vårdarbetare är det i dags datum egentligen konstigt att det finns ett stort flertal kompetenta personer kvar i detta yrke med tanke på dåliga löner i en pressande psykisk och fysisk normal arbetsdag för dessa vårdande individer.En person som plågas svårt och där det inte finns någon årtervändo förutom döden ska ha all hjälp att få lämna detta liv på ett smärtfritt vis.Om inte detta uppskattas är det lämpligare att de som nu bestrider detta startar sina egna vårdavdelningar där de kan bedriva vård enligt koncentrationslägerprincip.Har man en gång vårdat en döende människa som plågats svårt de sista dagarna och timmarna och bett om hjälp att få dö värdigt i de fall personen kan föra sin egen talan pga svår sjukdom behövs inte denna diskussion.Ta en kort anställning som personal på t ex hospis efter utbildning så blir nog inställningen annorlunda hos många som idag förespråkar att lidande individer utan hopp om en framtid ska räddas till varje pris där den lidande får betala i smärta den tid som nu finns kvar.
Vet hut rent ut sagt för alla dessa som har en kort plågsam tid kvar i livet.
Sköterskan
Skicka en kommentar