Willekillen

I morse kom Wille redan runt fem och pep. Jag försökte ignorera honom, men då petade han mig på näsan med tassen för att se att jag inte var död. Jag pallrade mig upp och gav honom mat (som han knappt ens luktade på) och gick och la mig igen. Jag hann nog somna om för rätt som det var hörde jag katten igen, han satt verkligen och pep rakt i örat. Jag tänkte att han ville gå ut så jag öppnade dörren, men då ville han inte gå ut, utan satt och vädrade bara. Det var rätt mycket snö, så jag förstår om han tvekade. Jag puttade lite på hans bak och då gick han försiktigt ut i den allt mer smältande snön. Eftersom klockan bara var sex försökte jag somna om, jag var ju jättetrött, och jag lyckades efter en stund. Med ett ryck vaknade jag sedan vid sju och tyckte att jag hörde Wille jama utanför. Jag gick ned och han var då på framsidan och ville in. Hela dagen har han varit ovanligt kelig och har egentligen inte alls velat gå ut mer i dag. Snön håller på och smälter och Wille är ju livrädd för vatten. Nu ligger han i soffan och sover och har det bra.

Nu ska jag gå och titta på Per Morberg i "Vad blir det för mat?" och äcklas lite över hur han hanterar maten och stryker med feta fingrar i sitt hår.