Min torsdagsreflektion den här veckan handlar om att hur förberedd man än är på att någon ska dö, så är man inte beredd på alla de känslor som kommer. På höstens vackraste och soligaste dag, med fina höstfärger utanför knuten, gick min mamma bort. Fast hon varit skruttig nästan 10 år och riktigt sjuk hela sommaren så är det ändå svårt att ta till sig att hon nu är borta. Men hon fick stilla somna in hemma i sin egen säng som hon ville, inte på någon institution med okända människor runt sig. Pappa fanns hela tiden vid hennes sida, tillsammans med hemtjänstpersonalen många gånger per dygn. Hon hade inte ont och hon led inte, utan hade det nog ganska bra. På nåt sätt kände jag väl ändå på mig på eftermiddagen, när vi tittade till mamma, att det ödesdigra telefonsamtalet skulle komma senare på kvällen. Sista gången jag såg mamma i livet tittade hon på mig, men det kändes som om hon ändå inte såg mig, hon verkade titta rakt genom mig, som om hon såg något mer intressant längre bort. Och det kanske hon gjorde. Jag är inte det minsta religiös, men det känns ändå som en tröst att tänka sig att mamma nu äntligen fått träffa min syster som varit död i över 15 år, och att hon kommit till ett bra ställe där de tar hand om henne.
Läs även andra bloggares åsikter om torsdagsreflektion, foto, fotoutmaning, mamma, död, sorg, känslor, höst
Inlägg
3 kommentarer:
En fin reflektion som vi är många som känner igen oss i.
VKram Carina
Vackert tänkt och visst är det så att hur beredd man är så är man ändå aldrig redo. Skönt att hon var väl omhändertagen.
Det är svårt, man vänjer sig aldrig, varje gång man förlorar någon så är det en ny förlust. Det viktigaste är nog att låta sorgen ta sin tid, tror jag.
Skicka en kommentar