Sjåpa er inte!

De unga väller in på akutmottagningarna med småkrämpor och förkylningar. Sjukvården varnar för "Generation pjosk" som dränerar resurserna, medan äldre får stå tillbaka.

Jag är uppväxt med en far som aldrig gick till doktorn. Även om någon i familjen var sjuk som attan förklarade han alltid för min ängsliga mamma och oss att det skulle gå över. Och det gjorde det ju så småningom. För det mesta i alla fall.

Fast ibland kanske vi skulle ha åkt iväg och inte väntat. Som när jag brutit ett mellanfotsben och låg hemma en hel natt utan att kunna sova med ens ett lakan på foten för att det gjorde så ont. Eller när jag hade över 40 graders feber i flera dygn och hade halsböld med käkläsa och doktorn hotade med att lägga in mig med dropp om jag inte fick i mig lite vätska.

Men annars åkte vi aldrig till doktorn. Knappt ens om det var fara för livet. Fast jag får väl vara glad att pappa ringde efter ambulans när mamma fick en stroke mitt i natten. Det räddade i alla fall livet på henne den gången.

Därför ligger det inte för mig att söka sjukvård i tid och otid. Knappast inte ens när jag behöver. Jag låg med gallstensanfall ett halv dygn innan jag föll till föga och åkte till akutmottagningen. Då fick jag en spruta och det gick över på 10 minuter. Lite snopet.

En läkare på jobbet berättade en gång att han hade haft en tjej i 20-årsåldern på akutmott som sökte för att hon slagit sig på tummen med hammaren. Det var säkert en väldig otäck upplevelse för henne. Hon hade lite blå nagel, men det är väl knappast något att belasta sjukvården för.

Läs även andra bloggares åsikter om pjåsk, sjukvård, fraktur, halsböld, stroke, blånagel, akutmottagningen, läkare