Söndagar är skit, tycker jag. Tråkiga, och jobbångesten som kryper innanför skinnet. I går kväll var vi på trevlig bluesafton med goda vänner. Tack kära ni at vi fick följa med! Men efter cykelfärd hem på sena kvällen så var vi så ofantligt trötta. Ska väl erkänna att det slank ner en och annan öl till den goda maten, men vi var absolut inte påverkade på nåt sätt. Men när jag gick och la mig ställde jag som vanligt klockan. Av bara farten, eftersom jag brukar göra det fem kvällar av sju. Gissa om det var lite snopet när den började tjuta i morse.
Men det var söndagarna jag skulle dryfta nåt om. Då blir jag alltid så sentimental. Tänker på barnen, längtar efter dem, tänker på mor och far och alla nära och kära. Och på söndagar blir längtan och sorgen större på nåt sätt. Jag tänker mycket på Jo som bor i Amerika och som jag inte sett sedan morfars begravning i april. Hennes storebror med sambo är där nu och jag hoppas att de får tid att umgås ordentligt. Det blir ju inte så ofta numera. Tänker också på lilltösen som just nu har det lite kaotiskt med livet som är lite uppochner.
Sånt tänker jag på på söndagar. Och jag har bara ätit frukost och fikat hos svärmor i dag, så kanske beror stämningsläget på att kroppen behöver mat. I dag skyller jag på det.
Läs även andra bloggares åsikter om söndag, sorg, längtan, bluesafton, vänner, sentimental, livet, USA, mat, hunger, sorgsenhet, jobbångest
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar