11 september

I dag är det 10 år sedan de två tornen föll på Manhattan, New York.

När vi var där i februari i år, såg det ut så här där tornen stått.

Mycket folk i rörelse, och allt var bara en stor byggarbetsplats.

Man håller på att bygga nya höga torn, runt omkring själva Ground Zero.

På platsen där de två tornen stod ska man göra en minnespark med en konstruktion så att solen lyser på platsen, på en viss punkt, hela dagen. Om jag förstått saken rätt.

Vi har nu varit på platsen där tornen stod tre gånger. Första gången var på sommaren 2006, en gång i januari 2008 och senast alltså i februari 2011.

Jag tycker platsen har förändrats lite under åren, och första gången vi var där höll de fortfarande, nästan 5 år efteråt, på att röja upp på platsen för att kunna bygga nytt.

De gånger jag har varit där terrorn slog till 11 september 2001 känner jag en stor vördnad för offren. Jag grips av stundens allvar. Ungefär samma känsla som jag får på en kyrkogård när jag läser på gravstenarna. Fast jag inte kände en enda av offren kan jag förstå vilken skräck de måste ha känt när de förstod vad som hänt.

Få dödsoffer har väl fått sådan uppmärksamhet som de som förlorade livet i attacken, förutom judarna under andra världskriget kanske.

Jag menar inte att förringa deras betydelse, men så många människor som dör i krig, svält och naturkatastrofer varje år och ingen kommer någonsin att hedra dem på liknande sätt fast de gått en lika onödig död till mötes.

Men att dö i en terroristattack är kanske mer hedervärt.

Vad vet jag?

Läs även andra bloggares åsikter om 11 september, 10 år, 2001, 2011, terrorister, terroristattack, WTC, Twin Towers, Manhattan, New York, dödsoffer, vördnad, skräck, al Qaida, flygplan, hedra