I går kväll råkade jag av en slump hamna på kanalen som sänder Idol. I brist på annat så stannade jag där och tänkte att jag skulle ge programmet en chans. Men insåg efter ett par minuter varför jag slutade titta förra året. Samma gamla upplägg, samma audition där man nästan enbart visar tondöva människor. Fast att de är tondöva verkar inte vara så viktigt. Bara de ser ut och uppför sig som artister kan de bli stjärnor. Även om de sjunger som kråkor.
Alexander Bard i juryn var i alla fall uppriktig. Han erkände att det inte är duktiga sångare de söker, utan människor som kan nå ut till publiken, eller de som har potential att tjäna pengar åt skivbolaget.
Jag fattar inte att de inte har sin talangjakt på annat sätt. Varför samla ihop tusentals ungdomar, och några äldre också faktiskt, och såga 99,99 %? Och varför går alla på det år efter år? Alla som är duktiga på att sjunga och de som bara borde sjunga i duschen, varför kommer de fortfarande?
Därför att alla har ett behov av att synas, att få visa upp sig. Men tyvärr är inte alla lika självkritiska och då kan man göra ett rolig grej av det och visa på tv. Och det verkar ju som om man kan bli en stor artist även om man inte kan sjunga. Hade Håkan Hellström och Ulf Lundell varit lika populära om de prickat varje ton i sina sånger?
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, jury, Alexander Bard, tondöv, artist, kommersialism, sågning, självkritisk, tv-program
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar