Långfredag

När jag var liten var långfredagen verkligen en väldigt lång dag. Det var så dystert, allting var stängt, ingen människa var ute, ingen fanns det att leka med och föräldrarna var upptagna med att förbereda inför påskafton. Jag kommer ihåg ett år, jag var väl 4-5 år, och var ute på långfredagen och försökte hitta på något att göra, solen sken och det luktade vår. Då kom Jesus gående där på trottoaren. Jag trodde inte mina ögon, har var ju död och hade åkt till himlen, det hade min mamma sagt. Det var ju därför vi firade påsk. Jag fick bråttom upp till mamma och trodde hon ljugit för mig. Jag berättade att Jesus inte alls var död, jag hade sett honom gå på vår gata. Hon tittade väldigt oförstående på mig och så började hon skratta. Jag hade verkligen sett Jesus, det var en äldre man som hette så och som bodde längre ner på gatan, men det var ju inte den Jesus mamma hade menat när hon berättade om att han åkt till himlen. Jag kommer ännu ihåg besvikelsen jag kände när jag upptäckte att det fanns fler som hette Jesus, inte bara gubben på gatan. Jag trodde att jag skulle komma med en pangnyhet om att Jesus inte alls var död, så att kiosken kunde öppna igen och alla barn kunde komma ut och leka.