Som ett barn ibland

Jag måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i julgranar. Jag känner sorg när julen är slut och julgranen kastas ut. Som om att bli av med en kär gammal vän. När jag var liten grät jag när vi kastade ut julgranen. Det var ju ett helt långt år kvar till nästa jul. Och på den tiden kastade man verkligen ut julgranen. Rätt ut från balkongen på tredje våningen. Sedan låg alla julgranar där för att bli uppsamlade av några gubbar som skötte renhållningen. Antagligen var det julgranar de sedan eldade upp i Verners backe när det var majbrasa.

Jag kunde sitta en hel dag och bara titta på julgranen, beundra symmetrin, räkna ljusen och bara lukta. Granlukt är en trygg lukt för mig. Det luktar ju så himla gott. Jag skulle aldrig kunna ha plastgran, för julgransdoften är så starkt förknippad med mina underbara jular när jag var liten. Då samlades hela familjen med föräldrar, syskon med respektive och alla mina syskonbarn. Mamma hade lagat all god julmat och allt var bara så mysigt.

Jag blir fortfarande glad när vi är ute och åker bil och jag ser alla julgranar som står inne i stugor, lägenheter och villor. Jag kollar lite extra nu om det är någon som redan slängt ut julen. Så trist det ser ut.

Men en dag måste ju granen ut, jag vet det. Men jag försöker ha kvar granen så länge det bara går. Och egentligen, när jag har släppt greppet, tycker jag det är skönt att vi går mot en ny vår. När jag får sitta och beundra tulpanerna i stället. Det är mysigt det med.

Läs även andra bloggares åsikter om julgran, kärlek, jul, plastgran, doft, grandoft, mys, barndom, minnen, sorg, vår, tulpaner