Äntligen hemma

Fick nyss ett telefonsamtal från en överlycklig dotter.

Helt överväldigad av känslor är hon nu äntligen hemma igen.

Inte här hemma, men där hon känner sig hemma.

Och här sitter jag och tjuter.

För att jag är trött, glad för hennes skull, men mest för att jag kommer att sakna denna härliga unge som vi har fått låna i ett och ett halvt år.

Tur att vi kommer att ses på söndag, annars hade nog mitt modershjärta gått i kras.

Men hon är ju trots allt vuxen och vi kommer att fira hennes 25-årsdag på torsdag.

Hur det än är så förblir mina barn alltid mina barn.

Läs även andra bloggares åsikter om dotter, hemma, USA, tårar, kärlek, barn, hjärta, födelsedag, 25-årsdag, barn