torsdag 19 augusti 2010

Getingfobi


Jag tycker inte om getingar. För några år sedan skulle jag inte ens kunna titta på en sån här bild utan att få hjärtklappning och svettningar. Numera har jag lärt mig att leva med de små odjuren. Men jag tycker inte de är trevliga. Jag tycker jag var ganska modig som ens vågade ta bilder på den här getingen. Den kröp på fönstret  och jag kände mig relativt säker. Det värsta är nu på sensommaren, när getingarna blir väldigt envisa. Numera kan jag sitta kvar och försiktigt vifta bort en geting, men förr sprang jag som en tokidiot så fort jag hörde något som surrade.

Jag tror kanske att min getingfobi bottnar i en händelse när jag var 4-5 år. Jag var ute och cyklade framför vårt hus då en envis geting började surra omkring mig. Jag hoppade av cykeln, en Bambino. Jag sprang med cykeln och försökte bli av med den envisa getingen. Antagligen skrek jag också för mamma öppnade fönstret och ropade åt mig att jag skulle stå stilla och inte springa. Jag släppte cykeln och stod alldeles stilla.

Vad tror ni hände? Jo, getingen var så uppretad att den stack mig förstås. Bakom örat, och det gjorde djävulusiskt ont.

Därför hade jag väldigt svårt att lyda allas råd att stå stilla när det kom en geting. Jag visste ju vad som kunde hända. Men om jag sprang i säkerhet varje gång jag hörde surret kunde jag klara mig. Det var ju svårt att fly när jag satt inklämd bland många människor, och jag kan ibland känna en olust att sitta inklämd när jag sitter ute och äter. Jag vill gärna ha det alternativet att kunna fly om getingarna blir för envisa.

Däremot tror jag att den värsta fobin faktiskt gått över. Jag får inte panik längre när jag ser en geting, jag kan andas lugnt och känner bara ett visst obehag. Trots att jag tycker att getingarna blir större och större för varje år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Inga kommentarer: