Som av en händelse lever vi på denna jord

Det är mycket tankar på livet och på döden i mitt liv nu. Inte så att jag går omkring och tänker på döden hela tiden. Men sedan pappa gick bort så grubblar jag ju en del. Förstås. Jag tänker på mamma som fick leva i 86 år och på min syster som gick bort alltför tidigt, innan hon ens fyllt 49 år. Men allra mest går ju mina tankar till pappa, som blev nästan 96 år. Vilket liv han hade!

Men så är jag orolig för Linda också. Som jag inte ens känner. Som jag bara följt på hennes blogg. Jag halkade väl in på ett bananskal, kan man säga, när jag läste om bröstcancer och så hamnade jag hos Linda. Min syster hade också bröstcancer, men om den var av samma sort som Lindas vet jag inte. Hon fick också spridning till lever och hjärna. Och det är så sorgligt. Min syster hade ju stora barn, men det spelar ingen roll. Att behöva utstå tanken att man måste lämna sina barn, utan att få se dem växa upp eller att få se sina barnbarn måste vara outhärdligt. Jag vet att det är många som följer Lindas kamp mot "cancermonstren" som hon kallar dem. Och jag lider verkligen med henne, det vet jag att vi alla gör. Det är en stor styrka att kunna blogga om sin sjukdom och rädsla, sina farhågor, sina negativa besked. Det är en stor konst, men som vi helst vill slippa kunna. Linda är starkast av alla, men ibland räcker det inte. Hon utstrålar en sån värme och omtanke, trots sin svåra sjukdom. Precis som min pappa gjorde. Han tänkte mer på alla andra än sig själv.

Jag hoppas självfallet att det vänder för Linda, att hon får ännu många dagar med sina nära och kära, att hon får se hur våren kommer efter den eländiga vintern. Jag hoppas, hoppas, hoppas ...

Läs även andra bloggares åsikter om livet, döden, tankar, grubbleri, pappa, Linda, cancermonster, sjukdom, styrka, vår, hopp