Irritationsmoment

 

I går skulle jag köpa en bikini. Inget lätt projekt, men jag var bara tvungen att ha en ny om vi ska åka till Mallis. Alla som har provat bikini vet hur svettigt och bökigt det är i en trång provhytt.

Jag blev lite lätt irriterad. På mig själv först och främst för att jag inte ser ut som en trådsmal brutta längre, utan behöver storlek störst på bikinidelarna. Men i alla fall så hittade jag vad jag sökte. Ganska snygg också, tycker jag själv.

 

Men det höll på att inte bli någon bikini alls. Ett par gallskrikande ungar förstörde hela grejen. Jag blev hypernervös och tänkte strunta i alltihop. Bara för att jag inte orkar höra ungar skrika tröstlöst.

 

Jag vet att barn är en del av livet. Jag har själv fått tre barn. Och jag vet att barn skriker, det är inte det. Men de här ungarna var cirka 2 år och skrek i högan sky. Båda två. Jag antar att de var tvillingar. Och det som retar mig mest var att mamman, eller pappan, var försvunnen. Där satt två skrikande barn och ingen brydde sig. Lät dem skrika bara. Ingen som tröstade, ingen som frågade varför de var ledsna eller sa åt dem att vara lite tystare.

 

Ska man ta med sig två barn i 2-årsåldern till ett stort köpcentrum och gå i affärer kan man väl inte bara strunta i dem medan man går runt och kollar på kläder. Hur kul är det för barnen att sitta och stirra in en klädställning utan att veta var mamma eller pappa är?

 

Visst skulle väl jag ha kunnat gå fram och fråga varför de skrek så, men jag kände att jag inte orkade.

 

Jag vet att jag låter precis som en gammal kärring. Och jag känner mig som en sån. Men var sak har sin tid och mina ungar har i alla fall slutat skrika.

 

Läs även andra bloggares åsikter om bikini, kläder, provhytt, tjockis, barn. ungar, skrik, tröst, mamma, köpcentrum, kärring