På DN Debatt i går konstaterade bland andra Wanja Lundby-Wedin att landets bäst betalda vd:ar tjänar lika mycket på ett år som en industriarbetare gör på en livstid. Löjligt mycket pengar alltså. Och vad är det som säger att dessa personer är värda 46 gånger mer i lön än en industriarbetare? De får så mycket pengar så de inte vet vad de ska göra med dem, pengar som borde gått till annat i företaget.
Och då menar Johnny Munkhammar, riksdagsledamot för moderaterna, att fattiga får det inte bättre för att alla andra får det sämre. Och så drar han upp någon historia om en invandrarkvinna som startar eget företag och tjänar multum så småningom. Att hon kan klara sig utan att leva på bidrag. Och att vi inte ska hindra dem som vill tjäna pengar. Men det är ju inte det som det hela handlar om. Visst är det bra att fattiga kommer upp sig i smöret, men det är ju själva principen.
Här handlar det ju säkert inte om att alla inom makteliten varit fattiga förut och nu fått det bättre genom att bli vd för ett företag och har i genomsnitt 17 gånger högre lön och med förmåner som tjänstebil, städhjälp m m för för över en miljon.
Och alla andra som arbetar i Sverige lär ju inte får högre lön var att vd:arna får löjeväckande höga löner varje månad.
Vad jag inte förstår är vad en vd gör som är värt 46 gånger en industriarbetarlön ...
Läs även andra bloggares åsikter om vd, lön, fantasisummor, industriarbetare, pengar, ekonomi, bidrag, värde, arbetare, fattiga, rika, löneutveckling, Wanja Lundby-Wedin
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar