Anna Wahlgrens ”Barnaboken” är en av de mest sålda i Sverige om barnuppfostran. Jag har själv läst den. Och jag vet att jag reagerade på mycket i den som känns fel. Som att låta barnen ligga och skrika sig till sömns. Till slut ger barnet upp, eftersom ingen ändå kommer. Då har barnet blivit kuvat, och det ser jag som ett nederlag.
Jag har t ex aldrig låtit mina barn ligga och skrika sig till sömns i sin egen säng. De har fått komma till vår säng närhelst de har velat. Och själva bestämt när de skulle sluta komma till oss på nätterna. Vilket hände i olika åldrar, från tre till sju. Precis som jag själv gjorde som barn. Jag minns att det var så tryggt och skönt att ligga bredvid mamma och pappa när jag vaknat av en mardröm. Andra delar i boken köper jag rakt av, som att man ska lita på sitt sunda förnuft.
Nu hängs Anna Wahlgren ut som allt annat än en mönstermamma. I en ny bok skriver hennes egen dotter om en uppväxt kantad av aga, alkohol och misshandel, både psykisk och fysisk.
Anna Wahlgren vill inte svara på kritiken. Men man kan ju anta att livet för barnen inte var lätt. En mamma som följde sitt hjärta, gav sig in i nya förhållanden, kanske utan att tänka på barnens bästa alla gånger. Och med så mycket bestämda idéer om hur barn ska uppfostras. Det kanske hade varit bättre om hon också hade haft lite sunt förnuft ibland.
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Wahlgren, barnuppfostran, bok, dotter, kritik, aga, misshandel, alkohol, sunt förnuft, Felicia Feldt
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar