Att efter snart 50 år träffa sin granne och lekkamrat igen känns både stort och skrämmande. Hon flyttade till Skåne när jag bara var 8½ år, men vi har hållit kontakten genom alla år. Mest hon.
Hon kommer ihåg sånt som jag inte gör, minns personer som fanns runt omkring oss när vi var små. Jag letar i minnet, men det är tomt. Jag kommer absolut ihåg vissa saker, men inte så mycket.
Det känns både skönt och skrämmande.
Men jag antar att vi minns det vi vill minnas, oväsentligheter sållas bort allt eftersom tiden går och det kommer in nytt som behöver kommas ihåg.
I alla fall hade vi en trevlig stund i går kväll och jag är glad att vi inte tappat kontakten.
Nu är det snart semester, jag känner att hjärnan har börjat koppla ifrån en del. Jag är dödstrött både på morgnar och kvällar. Men det är bara att hålla igång, vi har ju ett bröllop att förbereda till på lördag.
Sen kan jag ta semester på riktigt.
Inlägg
