Har precis sett ett program om kvinnor som föder barn i fängelse och barnen får sedan bo hos mammorna medan de avtjänar sina straff. Omedelbart börjar jag ju tycka synd om både mammor och barn, men sedan slår mig tanken att mammorna faktiskt inte kan vara Guds bästa barn, eftersom de sitter i fängelse. De får vara glada om barnen föds friska och inte har abstinens. Och om de vet vem som far till barnet. Men de får ju ta hand om sina barn och behöver inte lämna bort dem i alla fall. För att lämna bort ett barn måste vara det hemskaste man kan göra som nybliven mamma. Jag orkar inte ens tänka tanken.
Och så gråter jag förstås en skvätt och tänker på mina barn och hur mycket jag älskar dem, och vilken tur jag har som har dem. Det äldsta har nyligen blivit pappa själv, men bor ju en bit bort. Mellanbarnet är långt, långt borta och vi ses inte så ofta som jag skulle vilja. Lilltjejen bor ju som tur är bara fem minuter härifrån och vi ses ofta.
Jag tror visst att jag blir lite sentimental så här på kvällskvisten i min ensamhet.
Men jag har ju katten.
Läs även andra bloggares åsikter om gravid, fängelse, barn, straff, tv, tv-program, svt2
Inlägg
