Tänk, att ett gammalt kakfat kan bli ett så kärt minne av mina föräldrar, men allra helst min mamma. Hon vårdade detta kakfat ömt, för jag tror bestämt att hon hade fått det av sin mor.
Det är inte värt nåt i pengar, det har inga stämplar och jag vet inte varifrån det kommer.
Men det är värt mycket för mig eftersom det alltid funnits i mitt föräldrahem.
Och visst är det konstigt att det håller än, för vad jag kan minnas användes det så gott som varje dag till kaffetåren. Ibland hade vi väl inte så mycket kaffebröd, men ändå skulle kakfatet fram. Inte ens de påmålade rosorna är speciellt slitna.
Egentligen gillar jag inte sånt här krafs med blommor och krusiduller, men jag tror ändå att det är det vackraste jag har i köket just nu.