Regeringalliansens arbetsgrupp för sjukvårdsfrågor har kommit med ett nytt förslag inför valet. De vill att
vårdgarantin ska skärpas och
väntetiderna kortas, att man ska ha rätt att träffa en distriktsläkare, alltså en läkare på vårdcentral, inom fem dagar i stället för sju dagar som gäller nu. Inom 30 dagar ska patienten få tid hos specialist, denna gräns är nu 90 dagar. Inom 60 dagar ska behandling påbörjas, jämfört med 90 i dag.
Allt detta låter ju fint på pappret, men går det praktiskt att genomföra? Det måste innebära att en del patienter måste stå tillbaka och få det sämre. Man kan som politiker inte försämra och sätta sparbeting på sjukvården å ena sida, medan man å andra sidan vill att köerna ska kortas. Den ekvationen går aldrig ihop.
Det är väl klart att väntetiderna i vården bör kortas, men i så fall behövs mer resurser, inte mindre. Visst kan sjukvården bli mer effektiv, men eftersom sjukvård handlar om människor, varken personal eller patienter är några maskiner eller robotar, så kan man inte spara pengar år efter år genom att säga upp personalen, inte tillsätta tjänster för att det saknas pengar, eller strunta i att ta in vikarier vid behov. Om köerna ska kortas behövs mer folk helt enkelt.
Men jag antar att regeringens förslag inte får kosta något extra och då är det omöjligt att genomföra dessa vårdgarantiförändringar, för personalen inom sjukvården går redan på knäna, och dygnet har bara 24 timmar.
Läs även andra bloggares åsikter om
sjukvård,
vårdval,
resurser,
väntetider,
behandling,
vårdköer,
sparbeting,
alliansen,
personal,
läkare,
ekvation,
ekonomi,
politik,
resurser
Inlägg
